Jupiter

Jupiters sideriska omloppstid är ungefär 11,86 år, vilket ger en synodisk omloppstid av ganska nära 1 år plus en månad. Jupiters oppositioner kommer varje år en månad senare för att efter 12 år vara tillbaka ungefär till utgångspunkten. Oppositionerna på vintern sker med gynnsamt hög deklination, eftersom solen står lågt. Och på sommaren när solen står högt får vi Jupiter långt nere i Skorpionen och Skytten. Eftersom hela varvet runt ekliptikan går på tolv år är det dock bara två eller tre år i sträck som Jupiter syns dåligt sett från norra Sverige. Avvikelsen 0,14 år (12-11,86) läggs till för varje 12-årscykel, och en exaktare upprepning får man efter 7 jupitervarv som är nästan precis 83 år. Detta är en så bra approximation att oppositionerna efter 83 år faller antingen på samma datum eller max en dag tidigare.

Eftersom avståndet till jorden inte alls varierar så mycket som för Mars lyser Jupiter nästan lika starkt hela tiden, och alltid starkare än någon stjärna. Man känner alltså direkt igen den på himlen och kan följa den från opposition till opposition. Här ser vi först Jupiter mellan Plejaderna och Hyaderna. Bilden är tagen den 31 januari 2013, nära två månader efter oppositionen den 3/12 2012, men Jupiter strålar ändå extremt i jämförelse med Aldebaran.

Fyra månader efter nästa opposition ser vi på denna vårkvällsbild (1 maj 2014)  hur Jupiter i Tvillingarna lätt överglänser Capella.

Ytterligare en opposition senare, nästan på dagen, ser vi Jupiter i Kräftan den 9 februari 2015. Även Regulus, alfa i Lejonet ser nu oansenlig ut, även om Jupiters extrema storlek mest beror av det disiga vädret.

Nästa opposition var i mars 2016 i Lejonet, och här ser vi Jupiter på väg ner rakt under stjärnbilden den 10/4

Ett år senare (7/4 2017) har vi oppositionen mitt i Jungfrun. Här en översiktsbild från 15/4 där vi ser delar av Lejonet i överkanten.

Nu börjar planeten krypa ordentligt sydligt, med opposition i Vågen 8/5 2018. Här en morgonbild från 9/4, där vi även ser Antares nere till vänster.

Vid oppositionen 10/6 2019 hamnade så Jupiter i den ”trettonde djurkretsstjärnbilden” Ormbäraren (Ophiuchus). Från min småländska horisont såg man den 12/8 utom Jupiter just bara ett par ljusa stjärnor i Ormbäraren på en alldeles för ljus himmel.

Men nu slumpade det sig också så att jag i juli 2019 var i Chile för att se på en solförmörkelse (2/7), och därfrån är intrycket ett helt annat. Vi ser Jupiters läge i förhållande till Antares och Skorpionens huvud, samt eta i Ormbäraren och xi i Ormen (Serpens) som han bär. (Vädret den 28/6 var rätt dåligt, så utom riktig vintergata har vi nere till vänster helt vanliga jordiska moln, jordiskt rödupplysta..).

Även 2020 har vi Jupiter besvärligt lågt på himlen, och nu kan jag inte fuska med en bild från Chile. Oppositionen kom den 14/7, och inte förrän 16/9 tog jag denna bild, dessutom utan följning, så att stjärnorna blev streck. Det man ser är Jupiter till vänster om den s.k. Teskeden, medan det mesta av Skytten ligger under horisonten.

Utanför bildens vänsterkant finns nu också Saturnus, och det är dags att börja nedräkningen till deras möte i december 2020