Neptunus

Den yttersta av de stora planeterna,  Neptunus, tar 164 år på sig att göra varvet runt solen. Den är såpass ljussvag att det kräver en del ansträngning att leta upp den och skilja den från en stjärna, och bara på senare år har jag börjat följa den systematiskt med foton. Även Neptunus är på väg uppåt i ekliptikan, men det går mycket långsamt. Den når himmelsekvatorn (deklination 0 grader) 2026 och maximal deklination först 2066.

Bilden här nedan är tagen med ett trasigt teleobjektiv (så att alla stjärnor blir astigmatiska trianglar), men visar rätt tydligt Neptunus nära ”vänstra änden” av Stenbocken (Capricornus) den 22 augusti 2008.

Två år senare rörde sig Neptunus nära stjärnan mu Cap, men vi känner fortfarande igen fältet ovan

Nästa par från 2013 (opposition 27/8) visar Neptunus nära stjärnan sigma i Vattumannen (Aquarius)

Sedan ser vi två bilder från 2015, fortfarande i trakten av sig Aqr, men nu klart ovanför till vänster. Oppositionen var den 1 september, så vi ser hur planeten har ’backat’ till läget den 1 december.

På den vänstra bilden från 2015 syns även stjärnan lambda Aqr, dit Neptunus hunnit 2017. Här ser vi hur planeten återigen backar efter oppositionen den 4 september.

För 2019 hade jag bespetsat mig på en spännande närpassage, när Neptunus den 6-7 september skulle passera inom 15 bågsekunder(!) från stjärnan phi i Vattumannen. Vädret satte dock som vanligt stopp för observationerna, med första klara kväll i september först den 18:e, och med störande dis och månsken.  Här ser vi i alla fall tydligt den lilla rörelsen på de tre dagarna till den 21/9, då vädret var bättre.

Stjärnan phi i Vattumannen ligger nära den karakteristiska trippeln psi Aqr(där stjärnorna dock i verkligheten ligger på helt olika avstånd från oss). Mellan phi och psi syns bandet av geostationära satelliter, som på den högra bilden ritat spår medan kameran följde stjärnhimlens rörelse.

Mellan 2020 och 2022 passerar Neptunus inga ljusstarka stjärnor, men den vandrar vidare i Vattumannen. Här ser vi bakåtrörelsen kring oppositionen i september 2021.

Denna oansenliga prick är alltså vad man med enkla instrument ser av solsystemets yttersta stora planet. Jag fortsätter att följa rörelsen, och siktar på bilder åtminstone vartannat år.