TITTA MED TELESKOP!

Astrokonsult Del II

På dessa sidor går jag lite djupare in på astronomin, och mina bilder visar nu sådant som inte längre syns med blotta ögat. En naturlig vidare uppdelning är nu i Solsystemet resp. Universum. Solsystemet är i någon mening vår ”närmiljö” i rymden, och det räcker med små amatörkikare för att se intressanta detaljer. Den närmaste stjärnan bortom solen ligger nästan 10000 gånger längre bort än den yttersta stora planeten. Sedan ligger Vintergatans ”kant” ytterligare 10000 gånger längre bort, och de avlägsnaste galaxerna kanske 100000 gånger längre bort än så, så ”närmiljö” är faktiskt det rätta ordet…All astronomi bortom solsystemet hamnar under rubriken Universum.

Ett teleskop består i grunden av ett objektiv (lins) eller en huvudspegel som samlar in ljuset från något astronomiskt objekt och gör en bild av det som man kan fotografera eller titta visuellt på. Ju större objektiv/huvudspegel desto mer ljus kan fångas in, så att man kan observera svagare objekt. Om ögats pupill antas vara ungefär 7 mm stor kommer redan ett 70 mm objektiv att fånga in 100 gånger mer ljus, så att man kan se 5 magnituder svagare stjärnor än med blotta ögat.

Dessutom kan man med teleskopet få en förstorad bild, så att man kan urskilja fler detaljer. Astronomer har länge hållit kvar vid de gamla vinkelmåtten grader, bågminuter och bågsekunder, där det alltså går 360 grader på ett varv, 60 bågminuter på en grad och 60 bågsekunder på en bågminut, och där t.ex. solen eller månen är ca 30 bågminuter (1/2 grad) i diameter. Med blotta ögat kan man urskilja detaljer som är 1-2 bågminuter stora (”gubben i månen”), men ingen planet ser ut som annat än en prick. (Jupiter är ca 40 bågsekunder i diameter, Saturnus 20 och Mars som bäst 25 men oftast mindre). Förstorar man 60 gånger kan man i princip se detaljer på 1-2 bågsekunder, men teleskopet måste också vara stort nog. Det finns en fysikalisk gräns som säger att ”upplösningsförmågan” (den minsta detalj man kan urskilja) aldrig kan vara bättre än 1,4 bågsekunder dividerat med teleskopets objektivdiameter i dm. Teleskopet ovan med 7 cm objektiv kan alltså inte visa detaljer mindre än 1,4/0,7=2 bågsekunder, medan ett med 14 cm objektiv kan nå 1 bågsekund och ett med 1,4 meters öppning 0,1 bågsekund.

Då kommer nästa stora problem, jordens oroliga atmosfär. När man tittar genom ett teleskop med hög förstoring flimrar och fladdrar bilden hela tiden, och det är bara som korta glimtar man kan se detaljer mindre än en bågsekund. Om man vill ta bilder av en planet är det bäst att ta många korta exponeringar, dvs i princip att filma genom den oroliga atmosfären. Sedan kan man med speciella datorprogram kombinera ihop de bästa bilderna till en enda extra skarp slutbild. Det är så jag tagit mina mån- och planetbilder, som ofta blivit förvånansvärt bra med tanke på hur oroligt det ser ut medan man observerar.