Om mig

Kortfakta:

Född 1947, skoltid i Kiruna, amatörastronom sedan 1964. Forskare i Lund 1977-2007, med huvudintressen astrometri, dubbelstjärnor och celestmekanik. Nu som pensionär fri att  ägna mig åt astronomi mera fritt, från en någorlunda mörk plats strax utanför Värnamo. Min forskning handlade mest om hur stjärnor rör sig på olika sätt. Som amatör följer jag gärna planeters och kometers gång över himlen, men försöker att observera brett och inte specialisera mig. Jag publicerar mina astronomiska bilder på astrokonsult.blog, medan jag här på astrokonsult.se försöker använda dem till att berätta vad man kan se på stjärnhimlen om man är uppmärksam.

Varför tittar jag på stjärnhimlen?

För mig finns det egentligen tre huvudanledningar att jag bryr mig så mycket om stjärnhimlen, och jag vill här försöka förklara mig. Jag har märkt att det inte är så lätt, och först på senare år har det blivit lite klarare för mig själv.

Anledning ett är rent estetisk, man kan se väldigt vackra stjärnhimlar om man tittar vid rätt tillfälle. Ibland räcker det med en praktfull höstvintergata eller vinterhimlens alla ljusstarka stjärnor, men det kan bli ännu finare med en månskära och/eller en eller flera ljusstarka planeter inblandade. Ofta är det just tidpunkten som är kritisk: en kommande månskära som på ljus himmel bara är just en skära syns en kort stund med vackert jordsken, innan den helt försvinner; ett par planeter nära varandra syns en enstaka kväll som en spännande dubbelplanet, innan de åter skiljs åt; av årets alla fullmånar är det en som försvinner in i jordens skugga, osv. Om man bara tittar på måfå kan man gå genom livet utan att någonsin se något av detta, och det är bl.a. därför jag gör min detaljerade almanacka.

Anledning två tror jag är ett slags sökande efter trygghet. När man väl insett hur himlens årstider orubbligt återkommer, blir deras karakteristiska stjärnbilder till trygga vägvisare att lita på trots väder och klimatförändringar. Medan stjärnhimlen för medeltidens människor var full av omen och järtecken blir den nu till en scen där dessa järtecken oftast kan beskrivas i detalj långt i förväg. Det som verkligen är nytt blir ett spännande fenomen att observera, men vi har oftast en god förförståelse vad det är som händer. Ljusstarka kometer med svans över halva himlen syns kanske någon gång per decennium, liksom ljusstarka novor. Det vi nu har väntat på i över 400 år är en ny supernova i vår egen galax, och när den väl kommer är vi beredda med alla våra avancerade instrument. Det mesta av den spektakulära dramatik som den moderna astrofysiken rymmer (neutronstjärnkrockar, svarta hål, mörk energi, osv osv) utspelar sig utom direkt räckhåll för våra sinnen, medan vi kan lita på att natthimlen förblir i grunden densamma. Det sorgliga är att den nu genom all belysning blivit till något exotiskt och okänt för allt fler av jordens invånare.

Den tredje anledningen är just denna koppling till tiden. I vardagslivet styrs vi av dygn och år, med månvarvet som en extra astronomisk krydda, men om man börjar titta på planeternas rörelser finns det många fler (nästan-)periodiciteter att upptäcka. Som astronomisk novis ser man allt för första gången, men ju längre man varit med, desto mer är det som (nästan) upprepar sig. Efter åtta år ser man Aftonstjärnan eller Morgonstjärnan som åtta år tidigare, efter tolv år Jupiter på nytt i samma del av ekliptikan, efter trettio år Saturnus. På detaljnivå upprepar sig solsystemets rörelser aldrig exakt, men de många ungefärliga sambanden bidrar igen till den trygga känslan av igenkänning. Jag har nu tittat på himlen i 55 år, och kan börja se även ovanligare periodiciteter. Merkurius går ett varv runt solen på bara 88 dygn, men först efter 191 varv (nästan precis 46 år) upprepas läget i förhållande till jorden och solen på mindre än en dag när. Redan de gamla babyloniska astronomerna samlade på sig observationer där de kunde se Mars oppositioner upprepa sig efter 79 år(=42 Marsår), Jupiters efter 83 år och Saturnus efter 59 år. Detta är med människomått hanterliga tidrymder, vilket tyvärr också gett upphov till astrologisk vidskepelse. Naturligtvis betyder vackra planethimlar ingenting, men jag kan inte låta bli att samla på dem.

Sen kan man i tanken gå vidare med solsystemets långsammare förändringar. Redan i antiken upptäckte man precessionen, dvs  jordaxelns 26000-åriga vridning i rymden. För den förra istidens människor var alfa Centauri och Södra Korset väl synliga från Sverige, medan Orion aldrig kom över horisonten. Planeternas banor vrider sig också sakta i rymden, med perioder på tiotusentals eller hundratusentals år, och dessa variationer i vår egen jords bana kan knytas till långsiktiga klimatförändringar och istider. Tyvärr tvingas vi nu hantera de mycket mer akuta klimatproblem som vår förbränning av fossila bränslen orsakat, men jag tror vi mår väl av att ibland se på historien i ett mer långsiktigt kosmiskt perspektiv.