Sommarstjärnor

Sverige ligger långt norrut, och på sommaren blir det aldrig riktigt mörkt på nätterna. Bara de ljusstarkaste stjärnorna syns, t.ex. Deneb i Svanen, Vega i Lyran och Altair i Örnen. Dessa tre brukar man sammanföra till fuskstjärnbilden ”Sommartriangeln”, som alltså syns även ljusa sommarnätter. (Här ser vi den på en augustibild, när mörkret så smått börjat komma tillbaka så att man också ser vintergatan)

På den ljusa sommarhimlen syns också Arkturus bra, och man kan kanske ana Capella lågt i norr. Från sydligare breddgrader är utsikten mycket intressantare, eftersom nätterna där är mörka, och man då (kanske mot förmodan) ser vintergatan i all sin prakt. De ljusaste delarna av vintergatan finns i stjärnbilderna Skorpionen och Skytten, och den som semestrar vid Medelhavet eller ännu längre söderut håller nog med om att bara Orion kan ge Skorpionen en match om titeln ”himlens vackraste stjärnbild”.

Från (södra) Sverige får vi nöja oss med att se Skorpionens huvud (Antares) och klor sticka upp över horisonten i söder. Ska man se Antares från Sverige kan man passa på när det är som mörkast (klockan 01 sommartid) i början av juni. Då står den som högst i söder, men är ändå i praktiken osynlig norr om Sundsvall. En kanske mer praktisk tidpunkt är vid 6-tiden på morgonen i slutet av februari, men om det finns intressanta planeter kan man tvingas upp klockan fyra som för denna bild från 10/4 2016. Antares ligger en bra bit söder om ekliptikan, och planeterna passerar oftare nära stjärnan beta Scorpii ovanför till höger. Här ser vi att både Mars och Saturnus rörde sig klart norr om Antares (men söder om beta Scorpii).

Resten av Skorpionen ”under Antares” syns här på en mycket primitiv bild som jag tog från Kuba i juli 1970. Grannstjärnbilden Skytten liknas på moderna stjärnkartor vid en illusorisk tekanna, vilken bara delvis syns från Sverige.

På diabilden ovan, exponerad i 3 minuter(på fast stativ, så att stjärnorna blev långa spår) syns ändå bara de allra ljusaste stjärnorna, och man kan lätt se stjärnbildsmönster. Med en modern kamera har man 50 år senare det motsatta problemet. I juli 2019 tog jag från Chile denna 15-sekunders exponering som i förstone bara visar en förvirrande mängd vintergatsstjärnor.

Den ljusaste ”stjärnan” är Saturnus, och om man vrider bilden kan man plocka fram Tekannan i sin klassiska orientering, ”med vintergatsrök ångande ur pipen”.

Från Sverige kan vi igen bara ana de ljusa stjärnorna nere vid horisonten, här på en bild från Värnamo den 3/8 2015. Det ligger tjocka dismoln i övre delen av bilden, men med en turlig klar lucka därunder.