2020

I motsats till stjärnhimlens regelbundna årstidsändringar bildar de fem ljusstarka planeterna ett alltid växlande mönster. Vi kan beräkna deras positioner långt i förväg, men deras vandringar mellan stjärnorna ter sig varje år rätt olika.

Merkurius har oftast en gynnsam (kvälls)elongation på våren och (morgon)elongation på hösten. I år blir det en lite sämre kvällssynlighet redan i februari och en ännu sämre i maj, men i gengäld en extra bra morgonsynlighet i november. Vart åttonde år är Venus optimalt väl synlig, både som Aftonstjärnan på våren och som Morgonstjärnan på hösten. Detta är ett sådant år, och i april kan man även se den passera nästan rakt genom Plejaderna. Mars har en gynnsam opposition i oktober, men syns dåligt under våren på vägen dit. Jupiter har de senaste åren närmat sig Saturnus allt mer, och kommer till opposition bara en vecka efter Saturnus i juli. Paret står långt söderut i ekliptikan, och syns mycket dåligt från norra Sverige. Det definitiva mötet är spännande tätt (6 bågminuter!), men syns bara en stund på kvällen den 21 december.

Ingen av årets solförmörkelser är synlig från Sverige, och vi kan egentligen bara se en halvskuggeförmörkelse av månen den 10 januari. Inga ljusstarka stjärnor ockulteras under året, men på dagtid den 19 juni täcks en smal Venusskära av månen, vilket är spännande om man har teleskop.

En strålande Venus och mötet Jupiter/Saturnus gör att årets planetbetyg blir lite över medel, vilket väl kompenserar de saknade förmörkelserna. Den ”fixa” stjärnhimlen finns också alltid, med många möjligheter till skönhetssyner. När det gäller astronomi i vårt klimat vet vi också hur ofta alla förutsagt intressanta vyer förblir osynliga bakom moln. Vad man i slutänden lyckas observera vet man aldrig, bara att det hjälper att veta vad man ska titta efter när molnen håller sig undan.